Istället för den extra omvägen

Hej Staten!

Vanligtvis när jag skriver brev brukar jag tycka att det är kul att börja med "Kära" och därefter fråga hur allt är. Men jag ogillar att ljuga och att få folk att tro fel och att överhuvudtaget låta det verka som att du går under intrycket "kär" för mig är inget annat än just en lögn. Du är inte och har aldrig varit mig speciellt kär. Inte heller bryr jag mig så mycket om hur du mår - såvida det inte är så att du känner för att krypa ihop och minska ditt värde. Men med tanke på att du nu och i fortsättningen kommer att ha koll på mig, tänkte jag att det är bra om jag presenterar mig lite djupare än genom de mail och den telefoni som vanligtvis kan verka ryckt ur sitt sammanhang.

Till en början kan jag erkänna att jag är moderat och faktiskt har varit så under några års tid. Varför, kanske du undrar och i tider som dessa kan jag själv tycka att mina argument för det inte alltid förklarar medlemskapet. Tron på friheten, är mitt främsta argument för att vara moderat. "Frihet" - ett ord som kan tyckas vara rätt diffust, men låt mig förklara. Jag har självklart överseende med att du är rätt trögfattad, det är mer eller mindre uppenbart att sådana som du är.

Som jag tidigare nämnde är jag inte så stor beundrare av dig. Jag har nämligen en såpass revolutionär åsikt att jag tror att jag själv kan bestämma över mitt liv bättre än vad du kan göra. Jag tror att om du gör mindre, så kan jag göra mer, och att just detta skulle leda till vad jag kallar mer frihet. Jag tycker inte om stöld och när du tar mina pengar har du aldrig frågat om mitt tillstånd. Jag tycker inte om naturkunskap men du tvingar mig ändå läsa 150 timmar sådant. Jag tycker inte om sport men du tvingar mig ändå betala för diverse gym och fotbollslag. Här tycker jag att du kränker min frihet. Men det kan jag leva med, jag vill inte göra det, men jag kan göra det. Men när du däremot väljer att se mig som ett hot, inte bara mot din existens utan även mot mina medmänniskors trygghet, då blir jag arg. Jag är moderat för att jag tror på människan framför politiska system. Jag tror att den enskilda människan kan skapa obegränsad lycka på egen hand och jag tror att vad du gör, hur gott du än må mena, leder till att du begränsar människors möjlighet att påverka sin egen tillvaro. Begränsar deras möjlighet till lycka.

För två år sedan hade jag mycket frånvaro i skolan, under flera veckors tid hade jag minst en ledig dag varje vecka. Jag var ledig flera dagar i rad och missade mycket sådant jag egentligen inte borde ha gjort. Men jag tyckte att det var värt det. Vad jag gjorde istället för att gå i skolan var att träffa människor, prata med dem och lova dem att det kunde bli så mycket bättre. Jag sade att skillnaden mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson kanske inte låg i att den ena var smartare än den andra, utan snarare i att den ena visste att han inte kunde bestämma åt dig, utan ville låta dig göra dina egna val. Idag skäms jag. Idag skäms jag för att jag påverkade folk att rösta på de riksdagsledamöter som i onsdags inskränkte friheten. De riksdagsledamöter som tyckte att lojalitet har man gentemot partiet. Gentemot partiet framför väljarna. Gentemot partiet framför friheten.

Jag är ledsen, staten, men jag kommer alltid arbeta för att du ska bli så liten som möjligt. Jag hatar, rent utsagt hatar, när man förhindrar folk att växa. När man inte låter dem nå sin fulla kapacitet och det är vad du gör. Du förhindrar folk att nå sina drömmar.

Benjamin Franklin sade "Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety, deserve neither liberty nor safety" och han citerades i riksdagen förra veckan. Synd att det inte påverkade mer än det gjorde.

Med förhoppning att inte låta dig se, höra eller läsa om mig,
Johanna